Why the face?

Det är något jag personligen har väldigt svårt för att göra.
jag kniper hellre än att erkänna att jag haft fel...

Men nu tänker jag faktiskt erkänna mitt absolut största misstag.

Ni som hängt med sen metrobloggen kommer ju antagligen ihåg A på andra sidan stan?

Häromkväll med C fick jag ju för mig att höra av mig till honom, tjena mittbena, anyhow, det medförde att jag började fundera och ju mer jag funderar på saken ju mer säker är jag på att jag den där sommaren gjorde mitt livs misstag som förstörde det som vi hade.

För faktum är att han är det absolut finaste, bästa kille jag träffat.
vi hade det sjukt kul tillsammans och jag älskar att det alltid var så okomplicerat mellan oss.

haha slutsummeringen av det här är helt klart att man alltid vill ha det man redan förlorat.
Och det känns som att jag borde ha lät mig något av det där.
Typ att, försöka se sakerna man har framför sig och inte leta bortom det.
För som nu, när det är försent så ångrar jag att jag var en dum tjej som tog ett dumt jävla beslut den där sommareftermiddagen.



Nej ibland är man bra dum, så mitt råd till er alla där ute i världen.
Ta chansen medan ni har den framför, för helt plötsligt är det försent. :)



Nu fick jag precis hostmedicin och några cigg av granneman så nu ska jag minsann dejta mina kuddar och hoppas på att vara friskare imorrn!